OM SHOWEN

Det är sommaren 1963 och blott 17 år gamla Frances "Baby" Houseman
är på väg att lära sig mer om livets stora hemligheter - och en hel del om dans.

Baby är på semester i New Yorks Catskill Mountains tillsammans med sin äldre syster
och deras föräldrar, men hon är inte särskilt intresserad av aktiviteterna som bjuds vid
semesteranläggningen. Istället upptäcker hon en helt annan slags underhållning när
hon av en slump hamnar i personalens område där ett party med dans natten lång pågår.
Trollbunden av de heta dansrörelserna och de medryckande rytmerna dröjer det inte länge
innan Baby är en del av detta - inte minst när hon möter dansläraren Johnny Castle.

Babys liv är på väg att ta en ny riktning när hon kastas in i rampljuset som Johnnys partner
både på dansgolvet och vid sidan av, vilket får stora konsekvenser…

Några" tankar om föreställningen av Eleanor Bergstein

I början av vår produktion känner den unga Baby Houseman, som fyller sin resväska
med böcker inför resan till Catskills, på sig att något kommer stt hända. Inför hennes
ögon förvandlas tvådimensionella siluetter till livs levande dansare. En av dansarna
sjunger "This Magic Moment," vars text inte bara anspelar på de romantiska äventyr som
snart kommer att omge Baby, utan också på det magiska nuet man är en del av i teaterns värld. Länge ville jag inte sätta upp Dirty Dancing på scenen. Jag ville inte att man skulle tro att jag utnyttjade biopublikens varma mottagande. Men år ut och år in hörde jag berättas om människor som såg filmen om och om igen och jag började inse att de gjorde det, inte bara för att se filmen, utan av en önskan att vara mer närvarande när allt utspelade sig - att stiga igenom den platta duken och få vara en del av berättelsen när den utspelas vid Kellermans. Om det stämde skulle berättelsens naturliga form vara levande teater.

Min önskan har aldrig varit att bara ta filmen som den är och spela upp den på scenen. Vem skulle vilja göra det? Jag insåg att jag hade chansen att gå tillbaka till berättelsen och upptäcka dess naturliga form för teaterscenen. Man kan säga att en teaterföreställning är tredimensionell - allt händer i nuet. En film är en tvådimensionell bild av sådant som redan har hänt. Biopubliken tittar på en duk. Teaterpubliken delar ögonblicket med skådespelarna, dansarna, sångarna och musikerna som ackompanjerar berättelsen.

När Dirty Dancing adapterades för teaterscenen försökte vi göra något positivt av de risker som teaterscenens omedelbarhet innebär. Exempelvis får livedans en helt annan effekt på en scen - risken att misslyckas och förhoppningen att det ska gå vägen är ständigt närvarande. Vår berättelse gör att vi kan närma oss dansen i teaterns värld på ett nytt sätt. För många av våra skådespelare är dans meningen med livet. De ger dansen i föreställningen eget liv som finner sitt eget uttryck och sin egen form. Kate Champions originalkoreografi tar rörelser från vardagen. I Kates danser följer varje dansare sin egen personliga linje, istället för den traditionella, enhetliga dansen som är så typisk för mycket av dansen inom teatern.

Vår produktion är ofta ett lekfullt samspel med filmen. En stock i en film är bara en stock. En stock på en scen är ett magiskt ting. Att det finns en stor, riktig stock i den enastående scendesignen är både en överraskning och ett sätt att höja ribban. Baby och Johnny måste varje kväll dansa tillsammans på stocken, på samma sätt som de varje kväll måste utföra det berömda lyftet vid dansens klimax.

Teatern har också gjort det möjligt för oss att använda en större duk. Vi har fler scener; fler där Baby och Johnny utforskar sin relation, fler om föräldrarna, fler om Neil. Föreställningen utspelar sig mer definitivt sommaren 1963, den sommar då Martin Luther King höll sitt tal "I have a Dream". Det som då händer i världen är betydelsefullt för vad som händer våra karaktärer. Och så bjuder vi på mycket mer dans. Totalt sett är över 40 procent av materialet nytt med över 20 nya scener och 25 nya sånger varav de flesta framförs live.

Vi använder musik på samma sätt som människor använder musik i verkliga livet. Våra livemusiker (trumpet, trombon, saxofon, bas, elgitarr, trummor, slaginstrument och piano) är en del av det som händer - och precis som Kellermans band uppträder de en trappa upp för betalande gäster, medan de nere i personalutrymmena tar de av sig finkläderna och lirar. (De spelar "Do You Love Me" medan personalens barn dansar "dirty".) Livemusikerna är även Sheldrakebandet. Ibland befinner de sig utanför scenen och bidrar med ständigt närvarande bakgrundsmusik. Det är den musik som omger karaktärernas känsloliv på samma sätt som musik gör i verkligen livet. Vi har alla ett soundtrack till händelserna i våra liv, händelser som berör våra hjärtan. Och ibland är det förstås, precis som i verkliga livet, en gammal repig favoritskiva som gäller.

Under ledning av vår regissör, Anders Albien, utvecklar sig berättelsen på olika nivåer. Något händer samtidigt som något annat sker någon annanstans. Alla befinner sig på samma berg och försöker undvika varandra och hitta hemliga platser. Ett par är förälskat samtidigt som ett annat par gör slut och ett tredje grälar. Lisa sätter på sig ett lager underkjolar samtidigt som de unga kastar av sig sina arbetskläder. Baby och Johnny skiljs åt samtidigt som andra par varsamt rör sig i varandras armar och Billy, i sin ensamhet, sjunger "In the Still of the Night" för stjärnorna. Vår ljusdesigner delar min passion för himlen och bidrar med spänning med hjälp av en livefilm som blandas med filmbilder som ger berättelsen rymd och perspektiv. Den magiska timmen, som jag gläds mest åt, får gärna pågå så länge det känns bra i våra hjärtan.

Vi ville skapa något som klarar att stå på egna ben både för de teaterbesökare som inte har sett filmen och för alla som har sett den. Vi ville också locka en ny publik till teatern som främst haft sina största upplevelser på bio och rockkoncerter; att få dem att förstå att levande teater är den bästa upplevelsen. Tack för att ni följer med på resan.